Människor...
...ibland men bara ibland så tycker jag mindre om andra människor. Visst märkte ni mitt ordval, jag var ganska snäll. Hursomhelst så hamnar jag alltid i olika situationer på väg till jobbet och ofta är det andra människor inblandade. När jag cyklar till jobbet så ska det gå undan, jag stannar INTE vid ett rödljus om det är tomt, alltså inga bilar på väg. Jag sicksackar mig fram för att på snabbaste möjligaste väg ta mig fram på kortaste möjligaste tid. Men ANDRA MÄNNISKOR gör inte det. De cyklar snabbt där det finns plats att köra om för att sakta in när det kommer till mer krångligare vägar mm. Det är som när Magnus kör bil, det värsta han vet är när motorvägen delar sig och det blir två körbanor, för då blir det fart på alla sengångare som bestämt håller sig till rätt hastighet eller lite lite under hastigheten så länge INGEN kan köra om. MEN när vägen plötsligt blir större då ställer dem sig på gasen... vilka dumma människor.
När jag cyklar till jobbet så ska alla andra också göra det, vi är alltså ett gäng som bestämt ska ta oss från en punkt till en annan. En speciell man har jag nu fått följa några dagar. Det är en "J Peterman", ni som sett serien Seinfeld vet vem jag talar om, Elaines arbetsgivare på postorderföretaget. Denne man är helt klädd i beiget, han har beiga chinos, beige trenchcoat och bruna skinnkängor och en grön fjällrävenryggsäck. Han är lite över 50 år, vältränad, lite grått hår, men OERHÖRT TRÅKIG och korrekt i trafiken. MEN han är snabb. Han är svår att cykla om för han är snabb när det gäller, men stannar alltid vid rödljus och är inte så snabb i nerförsbackar. En dag när han stannde vid ett rödljus så kunde jag cykla om... självklart eftersom jag inte stannde vid detta rödljus, jag var så glad, hjärtat slog fort och jag kände ett leende på läpparna, jag ville vända mig om och peka finger, men jag lät bli. När jag kommit en bit, jag närmar mig svingen så vänder jag mig om och vem närmar sig... jo... J Peterman... jag börjar trampa på och blir lite svettig, när svingen kommer så kommer han med en sådan fart att jag bara hinner blinka så är han förbi... ni kan gissa hur det kändes. Och inte blir det bättre när jag börjar åka buss, fy sjutton vad arg jag kan bli på alla som segar sig i kön... ;-)
Lägger in en blid på gänget i Seinfeld för er som inte vet...
När jag cyklar till jobbet så ska alla andra också göra det, vi är alltså ett gäng som bestämt ska ta oss från en punkt till en annan. En speciell man har jag nu fått följa några dagar. Det är en "J Peterman", ni som sett serien Seinfeld vet vem jag talar om, Elaines arbetsgivare på postorderföretaget. Denne man är helt klädd i beiget, han har beiga chinos, beige trenchcoat och bruna skinnkängor och en grön fjällrävenryggsäck. Han är lite över 50 år, vältränad, lite grått hår, men OERHÖRT TRÅKIG och korrekt i trafiken. MEN han är snabb. Han är svår att cykla om för han är snabb när det gäller, men stannar alltid vid rödljus och är inte så snabb i nerförsbackar. En dag när han stannde vid ett rödljus så kunde jag cykla om... självklart eftersom jag inte stannde vid detta rödljus, jag var så glad, hjärtat slog fort och jag kände ett leende på läpparna, jag ville vända mig om och peka finger, men jag lät bli. När jag kommit en bit, jag närmar mig svingen så vänder jag mig om och vem närmar sig... jo... J Peterman... jag börjar trampa på och blir lite svettig, när svingen kommer så kommer han med en sådan fart att jag bara hinner blinka så är han förbi... ni kan gissa hur det kändes. Och inte blir det bättre när jag börjar åka buss, fy sjutton vad arg jag kan bli på alla som segar sig i kön... ;-)
Lägger in en blid på gänget i Seinfeld för er som inte vet...
